Rosa Bandet...
En kväll som får en att tänka...
I går tittade vi på Rosa Bandet Galan här hemma och man kan inte bli något annat än berörd. Man sitter med gråten i halsen nära de man älskar mest. I går satt vi fyra bänkade Evelina, Viktor, jag och Mathias. Både jag och Mathias blev inte förvånad över hur kloka våra barn är framför allt Evelina. Hon blev så ledsen och samtidigt arg på Cancern så hon sprang in på sitt rum och när hon kom ut hade hon gjort en bok som handlade om hur vi ska hjälpa de människor som är drabbade, Lina hade även gjort Rosabandet band i mörk rosa garn som alla vi var tvungna att ha på oss för att visa att vi bryr oss. Hennes ord var Mamma, Pappa och Viktor sätt på er banden varje dag så ni inte får den orättvisa sjukdomen och vi måste skänka pengar så de andra mammorna och papporna får överleva. Just i detta då kände jag mig så stolt som Mamma...
Jag är själv en realist och har alltid varit det och jag tror inte på metoden att man ska skydda sina små mot allt det onda i världen, det finns barn som förlorar en förälder varje dag så därför tror jag att det är viktigt att vi pratar om de hemskheter som barnen funderar över som döden, cancer, krig och så vidare, lägg det inte åt sidan när funderingarna börjar komma, säg inte att vi väntar med det här tills de blir lite större utan svara, visa och lär dem allt när de frågar. För fy vad kloka barn är.
Jag personligen är så tacksam för varje dag med Evelina, Viktor, Mathias, barnens mormor/morfar, deras farfar/farmor Stina, moster, fastrar, morbror, alla deras kusiner och våra fantastiska vänner som älskar oss för dem vi är så som vi älskar dem. Det finns dock en människa i vårt liv som inte ser vad hon har utan missar glädje varje dag för något hon är för feg för att ställa till rätta eller inte ser sin roll det är så tragiskt... Hur kan man bli så... Vänta inte tills du inte finns mer det är svårt att sakna någon som aldrig funnits där för våra barn. Utan fixa din relation till din son och dina barnbarn innan tiden säger stopp... Om det är något vi inte styr över så är det vår tid här. Som mamma till två barn så kan jag ge ett gott råd... Älska dina barn lika mycket men på olika sätt då de är två helt olika personer, jag vet jag har själv en flicka och en pojke men känslorna de bär på skiljer sig inte så mycket. Jag gör allt för mina och skulle aldrig kunna leva en dag utan dem för att själv göra mig till martyr, det är ingen som tycker synd om dig det är bara så sorgligt... Hur kan man bli en mor/farmor som du är, jag hoppas få svar en dag för jag förstår inte... I dag gör du mig bara arg, din son ledsen och dina barnbarn besvikna och där ska mitt fokus inte ligga... Du har tre barnbarn inte ett...
Ta vara på varandra, var rädd om varandra varje dag, tomma ord utan betydelse hjälper inte men ord som innehåller handling gör...
FUCK CANCER!!!